År: 2014

Längd: 107 min (1 h o 47 min)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Mirelle Enos, Joshua Leonard, Jamie Blackley m.m

Handling: Mia Hall's (Moretz) liv förädras kvickt när hon och hennes familj är med om bilolycka och Mia hamnar i koma. Hon hamnar in en utanför-kroppen upplevelse och hon måste bestämmas sig om hon ska leva eller inte.

Åsikt: Jag tänker mig den här filmen som en klassisk tonårsfilm. Med det här supersöta temat, med en blyg tjej som får sin första pojkvän och man får se hur deras förhållande börjar bra osv. Lite halv-cheesy sådär men det funkar ändå. En typisk tonårsfilm helt enkelt, förutom den inte så typiska twisten att huvudrollen faktiskt ligger i koma under typ hela filmen, och för det mesta är det flashbacks man ser hela tiden.

Egentligen så ville jag inte se den här filmen, jag totalvägrade, och så har jag känt enda sedan den kom ut, jag hade bara bestämt mig att denna skulle jag inte se. Men så ångrade jag mig. Min tanke från början var helt enkelt att jag inte ville se den. Jag vet inte vad det är men jag tror att jag, 22 år gammal har insett att smöriga tonårsfilmer i samma vibe som denna kanske inte längre är något jag ska kolla på. Jag vet inte, det är en annan grej med Twilight-filmerna, Hunger Games-filmerna eller varför inte I taket lyser stjärnorna eller The Fault in Our Stars som jag faktiskt läste böckerna till innan så jag visste liksom var det var jag gav mig in på.

Tycker jag om den då? Ja, en sak som gör att jag gillar den är just att Chloë Grace Moretz har huvudrollen. Och jag tycker att hon gör den så bra! Jag tycker om henne jättemycket. Jag älskar även att hennes karaktär är helt besatt av gamla symfonimusiker. Och lyssnar bara på musik gjord av Bach, Beethoven eller Debussey, när hon lever med en film vars föräldrar är gamla rockare och lyssnar bara på 60-tals rock som, The Bealtes, Iggy Pop osv. Den mixen är så speciell, otippad och bra på något sätt.